tryckfrihetsförordningenFör att ge en viss kännedom om vad tryckfrihetsförordningen (TF) är så citerar jag några rader ur lagen om tryckfrihet.
"Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndigheter eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.
… till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de
bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som
helst. "
Ur Tryckfrihetsförordningen
I Sverige har yttrandefriheten och särskilt tryckfriheten starkare traditioner och bättre stöd i lagstiftningen än i de flesta länder.
Yttrandefrihet står numera inskriven i Sveriges grundlag (en av de fyra vi har) och är den senaste som kom till (1992). Man kan i princip säga att Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) hör ihop med tryckfrihetsförordningen.
Yttrandefrihetsgrundlagen antogs slutligt av riksdagen hösten 1991. Den innehåller ett i detalj utformat grundlagsskydd för yttrandefriheten i radio och TV, filmer och videogram, ljudupptagningar och liknande medier. Den bygger på samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen.
Yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen har ändrats från den 1 januari 1995 så att det är möjligt att beslagta barnpornografiskt material som påträffas i samband med utredningar om brott. Trots detta tycker många att lagen om barnpornografi hör hemma i Grönköpings veckoblad.
Ett par grundpelare i lagstiftningen om tryck- och yttrandefrihet är offentlighetsprincipen, meddelarskyddet, förbudet mot censur, den ansvarige utgivarens unika ställning och den speciella tryckfrihetsprocessen.
Offentlighetsprincipen innebär att varje medborgare har rätt till insyn i alla de dokument som kommer in till eller upprättas hos myndigheterna. Alltså - om du är nyfiken på hur mycket kommunalrådet tjänar, så har du alltså fullt lagligt stöd att gå och titta i lönepapperen. Det finns dock några undantag. T ex så kan handlingar om landets säkerhet eller om en enskild persons integritet vara hemlighetsstämplade enligt sekretesslagen.
Meddelarskyddet betyder i princip samma sak som anonymitet. Detta innebär att du kan lämna tips och material till medier utan att behöva uppge din identitet. Du kan inte bli straffad på grund av att du lämnat exempelvis ett tips till en tidning. Även de som arbetar på t ex en tidning har rätt att vara anonym. Däremot kan den som försöker avslöja källor bli straffad.
Förbudet mot censur innebär att myndigheterna (staten t ex) inte får förhandsgranska skriftligt material. De får inte heller aktivt hindra tryckning eller spridning. Men, om tidningen gjort sig skyldig till ett lagbrott i samband med t ex publicering så kan åtal väckas. Det är då den ansvariga utgivaren som ställs till svars för handlingen eftersom denne person alltid har det yttersta ansvaret.
Särskild rättsordning är en punkt som betyder att det vid tryckfrihetsmål finns särskilda regler om hur man ska behandla målet. En jury kan (i vanliga fall har vi ingen jury i svenska domstolar, till skillnad från USA där man använder en jury i bl a mordrättegångar) avgöra en fråga om parterna så önskar. Domstolen (vanliga fall tingsrätten) dömer sedan till böter, skadestånd eller fängelse.
Man följer principen ”hellre fria än fälla” och domstolen kan alltid ändra juryns fällande utslag till friande. Dock kan inte domstolen ändra en friande dom från juryn till en fällande.
Etableringsfrihet innebär att varje svensk medborgare innehar rätten att starta och ge ut en tidskrift utan att staten kan sätta käppar i hjulen. Emellertid måste en tidning eller tidskrift alltid ha en ansvarig utgivare. Detta gäller även radio och TV-program.
Egen kommentar: För oss i Sverige och i många andra västländer är det en självklarhet med ett samhälle där det är tillåtet att säga, tycka eller skriva vad man vill, inom yttrandefrihetslagens gränser. I många länder är (eller var) det förbjudet.
I exempelvis forna Sovjetunionen var många rädda att säga vad man ville inomhus eller i telefon därför att det fanns en risk att någon avlyssnade. Även grannar kunde rapportera vad man hade sagt eller tyckte. Om man uttryckte missnöje mot övermakten kunde man bli satt i fängelse på lång tid. Dessutom var tv och radiokanaler censurerade. Nelson Mandela har suttit nära 30 år i fängelse i Sydafrika för sina åsikter. Jag tycker tryck- och yttrandefriheten är något mycket positivt.
En annan sak som jag anser är bra är rätten att vara anonym vid olika sorters mediaframträdanden. Men, jag anser att man bör stå för sina åsikter. När det gäller vanliga insändare så tycker jag bestämt att man bör framträda med för och efternamn. Självklart finns det undantag när det kan vara lämpligt att vara anonym, men de fallen är lätträknade. När det gäller vanliga (klago)insändare finns ingen orsak att vara anonym, tvärtom. Vågar man inte stå för sina åsikter kan man lika gärna avstå från att skriva. Och varför stannar debatter så ofta på insändarsidorna? Man får ofta bättre effekt genom att gå till ”målet” och framföra sina åsikter än att skriva anonyma insändare.
Nästa sak jag vill ta upp är den om det alltid är bra att myndigheterna inte har tillåtelse att stoppa eller förhandsgranska en tidskrift. Vi tar exemplet att jag har startat en tidning. Jag har syftet att propagera för nazism. Ska jag då få trycka tidningen och först därefter (möjligen) bli åtalad för detta?. Tidningen har ju redan nått mina läsare. Man får hoppas att detta inte händer så ofta i verkligheten.
Nästa exempel gäller demokrati. Är det alltid bra att låta folket bestämma? Exempel: Jag tycker att alla invandrare i Sverige ska få gå i särskilda invandrar -skolor och få färre bidrag än andra medborgare. Jag startar en namninsamling och får ihop 150 000 underskrifter. Ska då dessa medborgare få sin vilja igenom? Man får hoppas att även detta fall inte kommer att inträffa i verkligheten.
När får en handling hemligstämplas? Under 1997 fick Sverige en rapport från EU som handlade om miljö. Den innehöll bl a kritik mot landets miljöpolitik. Denna rapport ska vanligtvis vara en offentlig handling.
Regeringen tyckte annorlunda och hemligstämplade materialet. Kan man anse att det fanns tillfälliga skäl att hemligstämpla rapporten? Eller missbrukade regeringen lagen?
