Press, radio och tv ska ha så stor frihet som möjligt inom ramen för vad tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen tillåter. Detta är viktigt för att på bästa möjliga sätt kunna tjäna som bra nyhetsförmedlare och granskare av samhället. Men, det är stor risk att man tänjer väl mycket på vad lagarna säger, och då finns risken att man för en orättvis journalistik som kan skada såväl enskilda personer som stora grupper samt ge en felaktig nyhetsbild.

Därför finns det inom journalistiken särskilda etiska regler för hur man ska bedriva sitt arbete, vad man ska publicera och hur man ska agera för att inte inskränka på den personliga integriteten. Reglerna är inte lagstadgade, men man ”bör” rätta sig efter dem. Hur är det med den saken då? Jag tror att reglerna för det mesta följs, vilket är bra, men man ser ofta exempel på journalistik som vare sig följer den personliga integriteten eller ger korrekta nyheter. Detta gäller främst kvällspress och veckotidningar. Här nedan är följer ett urval ur de etiska reglerna:

I . Publicitetsregler: Ge korrekta nyheter:

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver en korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna tillåter, även om de tidigare publicerats. Ge läsaren möjlighet att skilja mellan fakta och egna kommentarer.

3. Löpsedel och rubrik ska ha täckning inne i tidningen eller i artikeln rubriken gäller.

4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och illustrationer är korrekta och inte missvisande.

Mediakritikerns kommentar: Denna del i etiken är mycket viktig och ligger till grund för förtroendet av massmedia. Tyvärr vet man ju ofta inte om nyheten som publiceras är helt sann eller om t ex tidningen medvetet har ändrat eller gett läsaren en felaktig bild. Ofta innehåller nyheterna också andrahandsinformation som vanligtvis ändrats en del under gång. De medier som jag tror medvetet ger en felaktig bild, eller där det är störst chans att träffa på just detta fenomen, är kvällstidningar, veckopress, kortfattade nyhetsprogram eller andra ”skandalprogram”.

Kvällstidningar och veckopress lever vanligtvis på lösnummerförsäljning och vill få folk att köpa på impuls, man ska alltså få fast blicken på något som man tycker är intressant. Ofta ser man kvällstidningarnas försök att locka läsare med löpsedlar lik ”Så vill de svenska kvinnorna ha männen i sängen” eller ”Så gick jag ner 26 kilo med superpillret”. Uppenbarligen så säljer det, konstigt nog.

Annat man ser är storslagna löpsedlar som ofta saknar täckning inne i tidningen. Personligen tycker jag att löpsedeln ska uppta en viktig del av framsidan på tidningen, men så är det inte alltid i kvällstidningarna. En annan sak är detta med källor, kan man verkligen lita på källorna? Jag har sett exempel där tidningen, tv-programmet eller vad som nu är aktuellt får en ”ursäkt” att publicera extra ”häftigt” material genom att hänvisa till tvivelaktiga källor. T ex så kan det gälla nya ”mirakel - naturläkemedel” som sägs bota allt från malaria till fotsvett. I artikeln nämns doktor ”Kellerman från Bayern” som rekommenderar detta preparat. Källorna till dessa påståenden bör man starkt ifrågasätta.

Var generös med bemötanden: Felaktig sakuppgift ska rättas, när det är ett viktigt fel. Den som ska bemöta ett påstående ska, om det är befogat, beredas tillfälle till svar. Rättelse och svar ska i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna.

Kort sagt: man bör inte vänta en månad med att publicera en felaktig sak. Detta gäller särskilt fall där Pressens Opinionsnämnd uttalat sig. Man ska publicera en rättelse på en väl synlig plats i tidningen.

Respektera den personliga integriteten:

1. Överväg noga publicitet som kan kränka den personliga integriteten. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

2. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn till offren och deras anhöriga.

3. Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det inte är relevant i sammanhanget.

4. Var varsam med bilder: Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller på annan väg.

Hör båda sidor:

1. Sträva efter att ge personer, som kritiseras offentligt, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Man ska också försöka att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha som enda syfte att skada den anmälda.

2. Man ska tänka på att en person som är misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte finns. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Var försiktig med namn:

Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

För tolkning av dessa ”goda publicistiska seder” svarar i första hand Pressens Opinionsnämnd (PoN). I ärenden som inte tas upp i Pressens Opinionsnämnd svarar ordföranden i nämnden, nämligen Allmänhetens Pressombudsman, vanligen benämnd Pressombudsmannen (PO). Om jag tycker att t ex Aftonbladet har publicerat något som strider mot de etiska reglerna (vilket de har stor erfarenhet av att göra) går man vanligtvis till Pressombudsmannen.

Vad gäller andra medier (t ex radio eller tv) än tidningar är det inte Pressens Opinionsnämnd eller Pressombudsmannen som prövar frågorna. Istället finns i de fallen en särskild av regeringen utsedd Granskningsnämnd. Om du har intresse av att läsa upptagna fall kan du läsa dessa i refererad form antingen i Pressens Tidning eller i tidningen Journalisten. Naturligtvis måste den fällda tidningen publicera de rättelser som Pressens Opinionsnämnd gjort.

Den tidning som blev fälld flest gånger av PoN förra året (1997) var Aftonbladet, så var även fallet 1995, då tidningen fälldes nio gånger. Aftonbladet tar även ”medalj” när det gäller hur många gånger man blev fälld under hela åttiotalet, totalt 66 gånger. Som god tvåa kommer Kvällsposten, 47 gånger, följt av Arbetet och Expressen med 31 respektive 30 fällningar. Expressen fälldes 1994 i samband med Estonia-katastrofen. Detta därför att: ”PoN kritiserar skarpt Expressen för att de publicerat bilder och namn på döda, saknade och överlevande vid Estonia-katastrofen, innan de anhöriga fått något besked. Expressen handlade oetiskt.”

Egen kommentar:

”Den 35-åriga göteborgaren begärdes i tisdags häktad misstänkt för grovt rån”.

Formuleringar likt denna hör och ser man dagligen i media. ”Har ni hört killar, det var den där jävla göteborgarn som rånade banken. Det var inte svårt att räkna ut, han har ju gjort saker förr om man säger”.

Svensson på jobbet får lätt uppfattningen att personen redan är dömd, trots att inte ens en rättegång hållits. På den punkten tycker jag massmedia har stora brister. Alltför ofta får man intrycket att en person är dömd för något, fast han/hon bara är gripen eller sitter häktad. Det är stor skillnad. Många tyckte att media alltför ofta dömer icke dömda personer. Jag vill minnas att vi tog fallet Sigvard Marjasin som exempel, och det finns fler. En annan sak jag tycker är viktig är publicering av namn, yrke etc. Jag håller verkligen med om att man ska vara försiktig med sådant, att bli uthängd offentligt är inte någonting man tycker är särskilt roligt, även om det kanske inte är det värsta man kan bli utsatt för som människa, som finansborgarrådet i Stockholm Mats Hulth uttalade sig i pressen.

Och så en sak jag sätter ett stort frågetecken bakom, nämligen att man inte ska publicera namn mm ”om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”.

Är det allmänintresset som bestämmer om massmedia ska publicera namn eller bilder??? För mig är det självklart att de flesta vill veta vem som fifflade med vad eller vem som rånade vem. Men är det verkligen rätt att den massan människor ska få sin vilja igenom? Eller är det kanske så att det är bra för samhället att få veta vem som gjort vad? Frågan tål att diskuteras.


Andra bloggar om: pressetik, pressetiska regler, mediakritik, medier, pon, pan, tryckfrihet, yttrandefrihet