Lokal täckning, ägarstrukturer och ekonomi. Här ska jag gå igenom hur den svenska pressen är uppdelad lokalt och efter ägare. En annan intressant frågeställning är vilken möjlighet regionerna och ägarna har att påverka vad som skrivs.

Man delar även in tidningar i grupper beroende på vilka områden de täcker. Det finns tre olika områdesbenämningar:

Rikstäckande tidningar täcker så mycket som namnet anger. Bland morgontidningarna är Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rikstäckande. Bland våra kvällstidningar är Aftonbladet och Expressen rikstäckande. Dessa tidningar trycks på flera olika orter i landet, t ex Stockholm, Göteborg och Jönköping. För att underlätta ekonomiskt så samkör DN och Expressen, SvD och Aftonbladet när det gäller tryckeri. DN och Expressen görs t o m i samma hus - DN skrapan i Stockholm.

Regionstidningar täcker en viss region, t ex Skåne med omnejd. Ett sådant exempel är Sydsvenskan (morgontidning) som täcker just dessa områden. Tidningen Kvällsposten är också en regionstidning, men en kvällstidning som täcker dessutom delar av västkusten.

Lokaltidningar fungerar som nyhetsförmedlare över ett mindre område, exempelvis en stad med omnejd. Västerviks - Tidningen är ett exempel på en lokaltidning. Men även betydligt större tidningar, t ex DN är även den en lokaltidning, den har en särskild del av tidningen som bara handlar om Stockholm.

Presstöd

För att rädda vår mångfald när det gäller tidningar finns det speciellt presstöd. Även tidningar som ger bra vinst får presstöd. 1997 utdelades totalt 426 milj kronor i presstöd till 90 tidningar.

För att få presstöd måste tidningen ha nått ett en viss upplaga.

Politisk färg

Olika tidningar har olika politisk färg. Det är inte hela tidningen som är ”politisk”, utan i regel bara ledarsidan. Exempel på vad en tidning kan vara är oberoende liberal eller oberoende moderat. Förkortningen för oberoende är (ob), och de får då fritt kritisera det ”egna” partiet. Om tidningarna inte är oberoende ett parti betecknas tidningen t ex Socialdemokrat, (s).

Nyhetsbyråer

Dagstidningar och andra medier producerar inte alla sina nyheter själva. En stor del inrikes- och utlandsnyheter får de från s k nyhetsbyråer. En vanlig sådan är det svenska Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Detta är ett aktiebolag som ägs av svenska tidningar och Sveriges Radio (SR). Deras nyheter används av alla medier. Det finns också internationella nyhetsbyråer. De största är AP (Associated Press) från USA, UPI (United Press International) från USA, Reuter (brittiskt) samt AFP (Agence France Press) vilket är franskt. Nära 90 % av världens nyheter kommer från dessa byråer. Det finns också fria tjänster för pressmeddelanden från företag. Här är det dock mycket reklam i pressmeddelandena och den som läser Newsdesk kan få mängder av nyheter.

Ägarkoncentration och fri press

I Sverige har vi ett fåtal ägare som äger stora delar av mediaföretagen. TV 4, DN, Expressen, Sydsvenska Dagbladet och Kvällsposten har samma ägare. Denna ägare är Mariebergskoncernen som i sin tur ägs av familjen Bonnier.

Är det verkligen bra med en sådan ägarkoncentration? Kan verkligen tidningarna helt opartiskt fungera som nyhetsförmedlare? Vågar de fritt kritisera sina ägare?

Denna fråga har diskuterats en del i massmedia. Bör man se till att vi får mindre ägarkoncentration i Sverige?

Jag tycker inte att vi ska ha så stor ägarkoncentration som vi har idag. I Sverige har vi fri press, då överensstämmer det dåligt med den koncentration av mediamakten som vi har idag.

Studerar vi till exempel Västervik; man kan undra om ortens tidning klarar att stå helt fristående från makten i staden? Kan verkligen tidningen vara helt opartisk och fritt kritisera om t ex chefredaktören är med i Rotary?

För ett tag sedan avskedade Svenska Dagbladet en journalist för att denne kritiserat tidningens ägare. Media gör då ett bra jobb som rapporterar om detta, tycker jag. Men hade nyheten kommit ut lika lätt om ägaren också hade ägt SVT (Sveriges Television) och några av de större tidningarna?

Andra bloggar om: politik, färg, tidning, ledare, presstöd

Sverige har många tidningar om man jämför med våra nordiska grannar. Det är framför allt morgon- och kvällstidningar vi har många av.

De olika tidningarna kan man dela in i olika grupper.

Morgontidningar, exempelvis Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad eller Östgöta - Korrespondenten. De flesta tidningar som utkommer (i princip) varje dag är morgontidningar.

Morgontidningar lever mestadels på prenumeranter. Upplägget i dem är att förmedla nyheter med en mer lågmäld ton än kvällstidningarna. De har väldigt sällan ”skandalnyheter” som kvällstidningarna använder sig av. Inte heller har de så stora bilder som kvällspressen innehåller. Istället försöker de ge en mer fakta- inspirerad läsning med mer text, färre bilder och en bredare nyhetsbild. Morgontidningarnas textinnehåll är mer avancerad än kvällspressen. Det är sannolikt tänkt att man ska ägna mer tid åt morgontidningen än åt kvällstidningen eftersom en morgontidning (oftast) innehåller mer text. Morgontidningarna utkommer vanligen varje dag, vissa tidningar utkommer dock inte på söndagen, t ex lokaltidningen Västerviks - Tidningen.

Kvällstidningar eller dagstidningar som numera troligen är det rätta namnet. Förr kom dessa tidningar ut på eftermiddagen, nuförtiden får affärerna tidningarna redan vid lunchtid. Så namnet kvällstidning är enligt min åsikt inte helt rätt längre. Dock lever namnet kvar, och jag kommer att använda benämningen i denna uppsats. Tilläggas bör dock göras att Aftonbladet numera kallar sig just dagstidning.

Till kvällstidningarna räknas bl a Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten och Göteborgstidningen. Alla kvällstidningar har något gemensamt, nämligen att vilja sälja så många lösnummer som möjligt. Det går alltså inte att prenumerera på en kvällstidning.

För att få sälja lösnummer gäller att få till en riktigt bra löpsedel som lockar kunderna. Det ska helst vara något skandalartat. De flesta som köper dessa tidningar gör det nämligen på impuls, man ser något häftigt på löpsedeln som lockar.

Texten är vanligtvis enklare att begripa än i en morgontidning. En kvällstidning ska man kunna bläddra igenom på bussen eller tunnelbanan på väg hem från jobbet.

Nästan samtliga kvällstidningar utkommer varje dag, även på sådana dagar som de stora morgontidningarna inte utkommer, t ex vid vissa helger.

Veckotidningar eller månadstidningar kommer ut med en till fyra veckors mellanrum.

Exempel på sådana tidningar är Forskning & Framsteg, Kalle Anka & Co, Se och Hör och Månadsjournalen. De flesta prenumererar på minst en veckotidning. Man kan även köpa dessa tidningar men det är vanligast att man prenumererar.

Veckotidningar skiljer sig mycket ifrån varandra och man kan inte dra några direkta slutsatser av vad som symboliserar en veckotidning. Oftast är det dock så att de behandlar ett visst ämne, t ex mat eller elektronik.

Egen kommentar: Det är en konst att göra löpsedlar som säljer. En smart sak som Expressen använder sig av är att ibland göra lokala löpsedlar. Nuförtiden kan man se att den egna orten står med på löpsedeln. Nu blir stan känd, tänker man. Men icke. I en annan stad står den stadens namn på löpsedeln. Exempel: För ett tag sedan publicerade skolverket bl a hur många som är Icke - godkända på de olika grundskolorna runt om i landet. I Västervik stod på Expressens löpsedel: ”Så bra är Västerviks skolor”. Inne i tidningen stod Västervik (Norra Högstadiet) som en ensam rad i en väldig röra av kolumner. Annars ett smart marknadsföringsknep.

I informationsteknikens tider så finns många tidningar så klart på Internet. Detta tycker jag är väldigt bra. Inte bara för att man kan läsa tidningen gratis utan också för att nyheter uppdateras mycket oftare och det är lättare att gå tillbaka och söka i gamla tidningar. Ett lysande exempel på en tidning på Internet är Aftonbladet som publicerar allt sitt ”pappersmaterial” även elektroniskt. Det ska mycket till för att jag ska köpa Aftonbladet nuförtiden. Expressen är däremot snålare och publicerar bara nöjes- och sportsidor på Internet.

Många idag (därav jag själv) tycker att kvällspressen har ändrat stil på senare tid. Numera försöker de locka läsarna genom att toppa löpsedlarna med sex eller nya ”revolutionerande” bantningtips. För några år sedan hörde jag någon på Expressen kommentera Aftonbladet. Det lät ungefär så här: ”Aftonbladet är en sexfixerad tidning som försöker locka läsare med sexartiklar”. Det dröjde inte så värst många månader förrän även Expressen insett att det där med sex nog inte är så dumt. Nu ser man ofta båda tidningarna ha löpsedlar som handlar om sex.

Thorbjörn Larsson, chef på Aftonbladet möter kritiken om sex artiklarna så här:

• ”Då är det ju bra om Anna Nicole Smith lockar till sig läsarna, så får de ju samhällsdebatten på köpet”, (SvD 960815). Själv tycker jag det är konstigt hur sex kan sälja så mycket, om det verkligen är om sex de vill läsa finns det ju andra tidningar att köpa.

Många menar att kvällspressen kommer att få det svårare att överleva i framtiden. Eftersom kvällstidningarna inriktar sig alltmer på nöje och skandaler så tror vissa att kvällspressen kommer att spela ut sin roll som media. Andra jag hört menar att det är morgontidningarna som kommer att dö ut. Detta eftersom det ständigt växande utbudet på vanliga nyheter i tv, t ex Aktuellt och Rapport, på Internet och på radio. Morgontidningarna måste hitta sin egen nisch i det växande utbudet på nyheter. Men jag tror inte att detta kommer att slå igenom.

Visserligen minskar morgontidningarnas upplagor, men det kan lika gärna vara till följd av dåliga tider. Jag tror att det alltid måste finnas något som sammanfattar det viktigaste, diskuterar och är lättillgängligt.

Jag har ingen lust att sitta framför datorn på morgonen och leta upp nyheter. Inte heller att ha TV-n på mitt under frukosten. När det gäller huruvida kvällspressen kommer att överleva framtiden eller inte så är det inte så mycket jag kan säga. Om jag ska gissa, så tror jag folk kommer att köpa sin kvällstidning även i framtiden. Jag kommer att behandla området hur mycket man läser tidningar och håller sig informerad längre fram.

Angående veckotidningar tycker jag det är väldigt intressant att läsa olika sådana, exempelvis populärvetenskapliga Illustrerad Vetenskap.

Andra bloggar om: svenska tidningar, tidningar, sverige, svensk press, aftonbladet, dagens nyheter, svd, stockholms fria, journalistik

Den svenska tryckfriheten har så gott som alltid varit självklar i modern tid. Annat är det i exempelvis Zimbabwe.

För att ge en viss kännedom om vad tryckfrihetsförordningen (TF) är så citerar jag några rader ur lagen om tryckfrihet.

"Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndigheter eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.

… till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de

bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som

helst. "

Ur Tryckfrihetsförordningen

I Sverige har yttrandefriheten och särskilt tryckfriheten starkare traditioner och bättre stöd i lagstiftningen än i de flesta länder.

Yttrandefrihet står numera inskriven i Sveriges grundlag (en av de fyra vi har) och är den senaste som kom till (1992). Man kan i princip säga att Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) hör ihop med tryckfrihetsförordningen.

Yttrandefrihetsgrundlagen antogs slutligt av riksdagen hösten 1991. Den innehåller ett i detalj utformat grundlagsskydd för yttrandefriheten i radio och TV, filmer och videogram, ljudupptagningar och liknande medier. Den bygger på samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen.

Yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen har ändrats från den 1 januari 1995 så att det är möjligt att beslagta barnpornografiskt material som påträffas i samband med utredningar om brott. Trots detta tycker många att lagen om barnpornografi hör hemma i Grönköpings veckoblad.

Ett par grundpelare i lagstiftningen om tryck- och yttrandefrihet är offentlighetsprincipen, meddelarskyddet, förbudet mot censur, den ansvarige utgivarens unika ställning och den speciella tryckfrihetsprocessen.

Offentlighetsprincipen innebär att varje medborgare har rätt till insyn i alla de dokument som kommer in till eller upprättas hos myndigheterna. Alltså - om du är nyfiken på hur mycket kommunalrådet tjänar, så har du alltså fullt lagligt stöd att gå och titta i lönepapperen. Det finns dock några undantag. T ex så kan handlingar om landets säkerhet eller om en enskild persons integritet vara hemlighetsstämplade enligt sekretesslagen.

Meddelarskyddet betyder i princip samma sak som anonymitet. Detta innebär att du kan lämna tips och material till medier utan att behöva uppge din identitet. Du kan inte bli straffad på grund av att du lämnat exempelvis ett tips till en tidning. Även de som arbetar på t ex en tidning har rätt att vara anonym. Däremot kan den som försöker avslöja källor bli straffad.

Förbudet mot censur innebär att myndigheterna (staten t ex) inte får förhandsgranska skriftligt material. De får inte heller aktivt hindra tryckning eller spridning. Men, om tidningen gjort sig skyldig till ett lagbrott i samband med t ex publicering så kan åtal väckas. Det är då den ansvariga utgivaren som ställs till svars för handlingen eftersom denne person alltid har det yttersta ansvaret.

Särskild rättsordning är en punkt som betyder att det vid tryckfrihetsmål finns särskilda regler om hur man ska behandla målet. En jury kan (i vanliga fall har vi ingen jury i svenska domstolar, till skillnad från USA där man använder en jury i bl a mordrättegångar) avgöra en fråga om parterna så önskar. Domstolen (vanliga fall tingsrätten) dömer sedan till böter, skadestånd eller fängelse.

Man följer principen ”hellre fria än fälla” och domstolen kan alltid ändra juryns fällande utslag till friande. Dock kan inte domstolen ändra en friande dom från juryn till en fällande.

Etableringsfrihet innebär att varje svensk medborgare innehar rätten att starta och ge ut en tidskrift utan att staten kan sätta käppar i hjulen. Emellertid måste en tidning eller tidskrift alltid ha en ansvarig utgivare. Detta gäller även radio och TV-program.

Egen kommentar: För oss i Sverige och i många andra västländer är det en självklarhet med ett samhälle där det är tillåtet att säga, tycka eller skriva vad man vill, inom yttrandefrihetslagens gränser. I många länder är (eller var) det förbjudet.

I exempelvis forna Sovjetunionen var många rädda att säga vad man ville inomhus eller i telefon därför att det fanns en risk att någon avlyssnade. Även grannar kunde rapportera vad man hade sagt eller tyckte. Om man uttryckte missnöje mot övermakten kunde man bli satt i fängelse på lång tid. Dessutom var tv och radiokanaler censurerade. Nelson Mandela har suttit nära 30 år i fängelse i Sydafrika för sina åsikter. Jag tycker tryck- och yttrandefriheten är något mycket positivt.

En annan sak som jag anser är bra är rätten att vara anonym vid olika sorters mediaframträdanden. Men, jag anser att man bör stå för sina åsikter. När det gäller vanliga insändare så tycker jag bestämt att man bör framträda med för och efternamn. Självklart finns det undantag när det kan vara lämpligt att vara anonym, men de fallen är lätträknade. När det gäller vanliga (klago)insändare finns ingen orsak att vara anonym, tvärtom. Vågar man inte stå för sina åsikter kan man lika gärna avstå från att skriva. Och varför stannar debatter så ofta på insändarsidorna? Man får ofta bättre effekt genom att gå till ”målet” och framföra sina åsikter än att skriva anonyma insändare.

Nästa sak jag vill ta upp är den om det alltid är bra att myndigheterna inte har tillåtelse att stoppa eller förhandsgranska en tidskrift. Vi tar exemplet att jag har startat en tidning. Jag har syftet att propagera för nazism. Ska jag då få trycka tidningen och först därefter (möjligen) bli åtalad för detta?. Tidningen har ju redan nått mina läsare. Man får hoppas att detta inte händer så ofta i verkligheten.

Nästa exempel gäller demokrati. Är det alltid bra att låta folket bestämma? Exempel: Jag tycker att alla invandrare i Sverige ska få gå i särskilda invandrar -skolor och få färre bidrag än andra medborgare. Jag startar en namninsamling och får ihop 150 000 underskrifter. Ska då dessa medborgare få sin vilja igenom? Man får hoppas att även detta fall inte kommer att inträffa i verkligheten.

När får en handling hemligstämplas? Under 1997 fick Sverige en rapport från EU som handlade om miljö. Den innehöll bl a kritik mot landets miljöpolitik. Denna rapport ska vanligtvis vara en offentlig handling.

Regeringen tyckte annorlunda och hemligstämplade materialet. Kan man anse att det fanns tillfälliga skäl att hemligstämpla rapporten? Eller missbrukade regeringen lagen?

Andra bloggar om: ygl, tryckfrihetsförordningen, thomas bodström, hemligstämplar, regeringen, mediekritik, offentlighetsprincipen

Press, radio och tv ska ha så stor frihet som möjligt inom ramen för vad tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen tillåter. Detta är viktigt för att på bästa möjliga sätt kunna tjäna som bra nyhetsförmedlare och granskare av samhället. Men, det är stor risk att man tänjer väl mycket på vad lagarna säger, och då finns risken att man för en orättvis journalistik som kan skada såväl enskilda personer som stora grupper samt ge en felaktig nyhetsbild.

Därför finns det inom journalistiken särskilda etiska regler för hur man ska bedriva sitt arbete, vad man ska publicera och hur man ska agera för att inte inskränka på den personliga integriteten. Reglerna är inte lagstadgade, men man ”bör” rätta sig efter dem. Hur är det med den saken då? Jag tror att reglerna för det mesta följs, vilket är bra, men man ser ofta exempel på journalistik som vare sig följer den personliga integriteten eller ger korrekta nyheter. Detta gäller främst kvällspress och veckotidningar. Här nedan är följer ett urval ur de etiska reglerna:

I . Publicitetsregler: Ge korrekta nyheter:

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver en korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna tillåter, även om de tidigare publicerats. Ge läsaren möjlighet att skilja mellan fakta och egna kommentarer.

3. Löpsedel och rubrik ska ha täckning inne i tidningen eller i artikeln rubriken gäller.

4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och illustrationer är korrekta och inte missvisande.

Mediakritikerns kommentar: Denna del i etiken är mycket viktig och ligger till grund för förtroendet av massmedia. Tyvärr vet man ju ofta inte om nyheten som publiceras är helt sann eller om t ex tidningen medvetet har ändrat eller gett läsaren en felaktig bild. Ofta innehåller nyheterna också andrahandsinformation som vanligtvis ändrats en del under gång. De medier som jag tror medvetet ger en felaktig bild, eller där det är störst chans att träffa på just detta fenomen, är kvällstidningar, veckopress, kortfattade nyhetsprogram eller andra ”skandalprogram”.

Kvällstidningar och veckopress lever vanligtvis på lösnummerförsäljning och vill få folk att köpa på impuls, man ska alltså få fast blicken på något som man tycker är intressant. Ofta ser man kvällstidningarnas försök att locka läsare med löpsedlar lik ”Så vill de svenska kvinnorna ha männen i sängen” eller ”Så gick jag ner 26 kilo med superpillret”. Uppenbarligen så säljer det, konstigt nog.

Annat man ser är storslagna löpsedlar som ofta saknar täckning inne i tidningen. Personligen tycker jag att löpsedeln ska uppta en viktig del av framsidan på tidningen, men så är det inte alltid i kvällstidningarna. En annan sak är detta med källor, kan man verkligen lita på källorna? Jag har sett exempel där tidningen, tv-programmet eller vad som nu är aktuellt får en ”ursäkt” att publicera extra ”häftigt” material genom att hänvisa till tvivelaktiga källor. T ex så kan det gälla nya ”mirakel - naturläkemedel” som sägs bota allt från malaria till fotsvett. I artikeln nämns doktor ”Kellerman från Bayern” som rekommenderar detta preparat. Källorna till dessa påståenden bör man starkt ifrågasätta.

Var generös med bemötanden: Felaktig sakuppgift ska rättas, när det är ett viktigt fel. Den som ska bemöta ett påstående ska, om det är befogat, beredas tillfälle till svar. Rättelse och svar ska i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna.

Kort sagt: man bör inte vänta en månad med att publicera en felaktig sak. Detta gäller särskilt fall där Pressens Opinionsnämnd uttalat sig. Man ska publicera en rättelse på en väl synlig plats i tidningen.

Respektera den personliga integriteten:

1. Överväg noga publicitet som kan kränka den personliga integriteten. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

2. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn till offren och deras anhöriga.

3. Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det inte är relevant i sammanhanget.

4. Var varsam med bilder: Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller på annan väg.

Hör båda sidor:

1. Sträva efter att ge personer, som kritiseras offentligt, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Man ska också försöka att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha som enda syfte att skada den anmälda.

2. Man ska tänka på att en person som är misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte finns. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Var försiktig med namn:

Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

För tolkning av dessa ”goda publicistiska seder” svarar i första hand Pressens Opinionsnämnd (PoN). I ärenden som inte tas upp i Pressens Opinionsnämnd svarar ordföranden i nämnden, nämligen Allmänhetens Pressombudsman, vanligen benämnd Pressombudsmannen (PO). Om jag tycker att t ex Aftonbladet har publicerat något som strider mot de etiska reglerna (vilket de har stor erfarenhet av att göra) går man vanligtvis till Pressombudsmannen.

Vad gäller andra medier (t ex radio eller tv) än tidningar är det inte Pressens Opinionsnämnd eller Pressombudsmannen som prövar frågorna. Istället finns i de fallen en särskild av regeringen utsedd Granskningsnämnd. Om du har intresse av att läsa upptagna fall kan du läsa dessa i refererad form antingen i Pressens Tidning eller i tidningen Journalisten. Naturligtvis måste den fällda tidningen publicera de rättelser som Pressens Opinionsnämnd gjort.

Den tidning som blev fälld flest gånger av PoN förra året (1997) var Aftonbladet, så var även fallet 1995, då tidningen fälldes nio gånger. Aftonbladet tar även ”medalj” när det gäller hur många gånger man blev fälld under hela åttiotalet, totalt 66 gånger. Som god tvåa kommer Kvällsposten, 47 gånger, följt av Arbetet och Expressen med 31 respektive 30 fällningar. Expressen fälldes 1994 i samband med Estonia-katastrofen. Detta därför att: ”PoN kritiserar skarpt Expressen för att de publicerat bilder och namn på döda, saknade och överlevande vid Estonia-katastrofen, innan de anhöriga fått något besked. Expressen handlade oetiskt.”

Egen kommentar:

”Den 35-åriga göteborgaren begärdes i tisdags häktad misstänkt för grovt rån”.

Formuleringar likt denna hör och ser man dagligen i media. ”Har ni hört killar, det var den där jävla göteborgarn som rånade banken. Det var inte svårt att räkna ut, han har ju gjort saker förr om man säger”.

Svensson på jobbet får lätt uppfattningen att personen redan är dömd, trots att inte ens en rättegång hållits. På den punkten tycker jag massmedia har stora brister. Alltför ofta får man intrycket att en person är dömd för något, fast han/hon bara är gripen eller sitter häktad. Det är stor skillnad. Många tyckte att media alltför ofta dömer icke dömda personer. Jag vill minnas att vi tog fallet Sigvard Marjasin som exempel, och det finns fler. En annan sak jag tycker är viktig är publicering av namn, yrke etc. Jag håller verkligen med om att man ska vara försiktig med sådant, att bli uthängd offentligt är inte någonting man tycker är särskilt roligt, även om det kanske inte är det värsta man kan bli utsatt för som människa, som finansborgarrådet i Stockholm Mats Hulth uttalade sig i pressen.

Och så en sak jag sätter ett stort frågetecken bakom, nämligen att man inte ska publicera namn mm ”om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”.

Är det allmänintresset som bestämmer om massmedia ska publicera namn eller bilder??? För mig är det självklart att de flesta vill veta vem som fifflade med vad eller vem som rånade vem. Men är det verkligen rätt att den massan människor ska få sin vilja igenom? Eller är det kanske så att det är bra för samhället att få veta vem som gjort vad? Frågan tål att diskuteras.


Andra bloggar om: pressetik, pressetiska regler, mediakritik, medier, pon, pan, tryckfrihet, yttrandefrihet